Jag tror visst att jag skrev att Vita Tigern var den argaste och bittraste bok jag läst. Det rekordet är slaget nu. Det här är argare, oresonligt argt över alla orättvisor. Det finns liksom inga försonande drag. Och det finns inget hopp.
Egentligen en novellsamling, men löst sammanhållen av att allt utspelar sig i samma stad och ett par huvudkaraktärer i några noveller pliktskyldigt dyker upp som statister i andra. Men det är inte så sammanhållet, och det är ojämnt. Ett par av historierna gör ont att läsa, ett par känns sökta och några är irriterande. Lite magisk realism är också instoppad som en bonus.
Intressantast, förutom bedriften att göra riktigt fattiga människor till riktiga personer, något som ju nästan ingen klarar av, är hur européerna glimtar fram. Som svaga fläktar av humanism i allt det hårda och cyniska. Det skaver lite.
