Egentligen en novellsamling, men löst sammanhållen av att allt utspelar sig i samma stad och ett par huvudkaraktärer i några noveller pliktskyldigt dyker upp som statister i andra. Men det är inte så sammanhållet, och det är ojämnt. Ett par av historierna gör ont att läsa, ett par känns sökta och några är irriterande. Lite magisk realism är också instoppad som en bonus.

Intressantast, förutom bedriften att göra riktigt fattiga människor till riktiga personer, något som ju nästan ingen klarar av, är hur européerna glimtar fram. Som svaga fläktar av humanism i allt det hårda och cyniska. Det skaver lite.

Undertiteln ”… are about to open. Mind the gap.” däremot avslöjar ju att det inte direkt är en episk kärlekshistoria det handlar om, utan en bok för 12-åringar som gillar torr och lite knasig humor (och såna som mig). Det är ju en rätt etablerad genre, och den här boken följer genrens personporträtt och konflikter nästan så att man kan bocka av dem på en lista.

Behållningen blir, förutom några genretrogna torra, men skojiga kommentarer och ett roligt monster-under-sängen, vetenskapen. Den stora Hadron Collider i CERN, ni vet den som skapar Big Bang-lika förhållanden och har befarats kunna orsaka världens undergång av alla möjliga knasbollar, hotar här att orsaka världens undergång. Det är roligt. Och för Connolly blir det en förevändning att förklara en massa kvantfysik, filosofi och annat vetenskapligt, och han gör det ganska bra.

Men efter ett par kapitel verkar det som att det blev för svårt och resten är en ganska tunn Halloween-historia där korkade demoner slås tillbaka till helvetet av gamla damer med eldgafflar och hämndlystna poliser kör över zombieskelett.

Det slutar lyckligt. Huvudpersonen övervinner sin egen rädsla och klarar skivan. Vilken tur.

Det är trivsamt att hänga med Guy och hans lille son. De trillar runt med barnvagn bland juntans absurditeter och i expatsens världsfrånvända jättehus och poolpartyn. Vi dricker lite kaffe tillsammans, Guy och jag, svettas och ler åt alla de där små märkliga sakerna som man märker när man traskar omkring i en främmande stad. Det är inte stort, spännande, roligt eller ögonöppnande. Det funkar för Guy helt enkelt är en trevlig kille som det är kul att vara med och som tycker att det är kul att berätta anekdoter.

Min nya låtsaskompis.

Och Ghosh berättar. Entusiastiskt. Jag blir lite matt bara jag tänker på den research som han måste ha gjort inför den här boken, särskilt eftersom en stor del av dialogen är skriven på den pidgin som de asiatiska sjömännen använde, eller är pepprad med den dialekt som engelsmännen i kolonierna använde. Lite svårläst, men underhållande.

För mig så är det nästan det som räddar boken, språket och researchen. Det är en bra bok, varma personporträtt, fantasieggande miljöer, flyt i språk, handling och känslor. Men ändå. För ett par år sedan läste jag en annan bok av Ghosh, the Hungry Tide, som dels är en bra och fascinerande bok med intensiva känslor och intressanta, levande miljöer, och dels är hopplöst enkel i hur historien utvecklar sig ibland. Samma invändningar har jag mot Sea of Poppies. Lite som i en Hollywood-film är man aldrig riktigt bekymrad för om de kommer klara sig, eller om de kommer få varandra, ondskingarna är onda och de goda är goda.

Det är, det går inte att beskriva den annorlunda, en bokklubbsbok. Den har allt, personporträtten, historien, den exotiska miljön, kärleken, äventyret. Det enda som kan sätta käppar i hjulen är alla de där konstiga orden. Det var väl det som fick den kortlistad för Man Booker förra året, när White Tiger vann. Båda böckerna har färgrikt tecknade indiska miljöer och ett snett och förtryckande klassystem. Den här boken är varmare, intressantare, mer lärorik. White Tiger är torrare, bittrare och bättre.

Det var dock en sak som verkligen förvånade mig. Med kanske 50 sidor kvar började jag fundera över hur i hela världen han skulle lyckas att knyta ihop det här. Med sista sidan färdigläst var boken tveklöst slut, men samtidigt var historien inte färdigberättad. Okarakteristiskt. Men, lite googlande och – AHA, det är bara första delen i en triologi! Jag ser fram emot att läsa de andra delarna, men kommer inte direkt skriva upp mig på en väntelista.

Det brukar vara så, jag kommer helt enkelt inte ihåg böcker som jag läst särskilt tydligt. Därför var det en märklig känsla när jag började läsa om den här – så snart en liten historia börjat så mindes jag den jättetydligt. Den försvunna katten. Flintisskådarflickan. Brunnarna. Manchuriet. De välklädda. Brodern. Medelhavssystrarna. Korridorerna. Alla de historierna fanns väldigt klart i mitt minne, men jag hade inget minne av att de satt ihop. Och absolut inte i den här boken.

Så i början är jag ganska exalterad. Jag kommer ihåg! Och det är något tilltalande över Toru Okada, hans förnöjsamhet med att diska och få välja själv att ha t-shirt istället för kostym, hans passivitet och vanlighet. Hans önskan om ett enkelt liv och att få vara i fred. Och senare, faktiskt, hans ansvarskänsla.

Men. Hela boken bygger på drömmandet, det mystiska och okända. Inte mina favoritämnen. Jag är helt ointresserad av drömmar. Jag är inte helt ointresserad av mystik, men mystiken ska ha en poäng och inte vara ett stilgrepp, som här, de udda existenserna som flyter in och ut ur historien görs mystiska för att göra historien mystisk. Samtidigt så spelar mystiken ingen roll, för målet är att ju att det allt ska bli vardagligt igen. Inte som vanligt, men vardagligt. Och det blir det.

Det börjar med en poetisk och teknikfokuserad skapelseberättelse i den amerikanska öknen, och fortsätter med en  slags seriemördarkonferens i ett hotellrum i Las Vegas och i huvudet på en anonym mördare; blandat med ett par kända seriemördares egna, redan väldokumenterade, historier. Många skriver om hennes precisa språk och fantastiska formuleringar. Jag tycker att det mest är en blandning av nästan parodisk finlitteratur och gymnasieformuleringar. Det blir inga insikter, ett gäng gamla sanningar, och en sån där skräckblandad förtjusning för americana. Motell, spelautomater, tjocka pannkakor och plastiga nöjesparker.

Det kan vara en åldersfråga också. Jag skulle ha gillat den mer när jag var 17. Nu tänker jag mer: seriemördare säljer.

I solen på chartermålet vandrar han fram och tillbaka i för varma kläder, innan han långsamt blir motad tillbaka till livet. Kärleken kommer. Sen, när han har hittat tillbaka ur sorgen, kommer den tillbaka igen.

Det är en fin liten roman, och trots katastrofen, sorgen och sorgsenheten finns det styrka.

Det, säger Nilsson eller Slas, borde vara en ursäkt men inte är det. Jag är inte riktigt med på det.

Jag minns att jag gillade boken förut, nu är jag mer skeptisk. Sanningarna Nilsson och läkaren sägen varandra känns lite trista och tomma. Jag blir irriterad på både läkaren, Nilsson och några bifigurer. Men Nelly är fin. Vem gillar inte en uråldrig ardenner?

Det är lätt läsning, med bilder på vilande redskap, älgskuggor i skogsbrynet och stadiga koryggar. Det blir inte svenskare än så här, med trasmattorna, reklamkepsen, vilan och tystnaden, ‘inte-ska-väl’, grubblet, gubbhanden på katten, röda vinbären, kaffet, krukväxtskotten, knotten och landsvägen.

Meningen med boken är dokumentär. Det är inte en bok för analys. Det är en bok att vila i, att stå stilla på ladugårdsbacken i.